Vi blir sällan så känslomässigt påverkade som när vi minns vår barndom.
Det krävs inte mycket, en låt, ett klipp från ett gammalt barnprogram eller mat-os från ett öppet fönster som får en att minnas mammas köttfärs-sås.
Klyshorna är lika täta som träffsäkra. Visst var himlen lite blåare då? Nyslaget gräs doftade mer och glass var godare.
Jag har ett minne från min barndom, mitt första minne här i livet.

Jag var 2-3 år gammal när jag första gången vaknade av att mamma och pappa skrek på varandra.
Jag kliade mig ögonen och gick ut till stora rummet där jag fick syn på mamma som låg på golvet och blödde.
Jag blev rädd, sprang tillbaka till min säng och gömde mig under täcket.
Jag hörde hur de bankade på ytterdörren men ingen öppnade.
lyckligtvis var dörren inte låst.
Jag blundade och låtsades sova när en polisman lös in i mitt och min storasysters rum, men tårarna som rann ner för mina kinder fick honom att förstå att jag var vaken.

Han satte sig i min säng och klappade mig på huvudet.
Jag vet att han frågade mig om jag ville följa med honom till badrummet men jag skakade på huvudet och sa nej.
Jag var rädd för att se mamma skadad.
En ambulansman kom in i rummet och frågade mig om jag ville se vad han hade i sin första-hjälpen väska.
Jag tittade upp och följde med dem in i badrummet.

Jag minns att jag hörde mamma gråta och jag minns hur pappa skrek något åt henne.
Tårana fortsatte att rinna längs mina rosenröda kinder.
Polisen och ambulansmannen frågade mig om jag hade varit vaken länge?
Jag nickade och sa att jag såg mamma blöda.
Dem pratade en stund tills polismannen gick ut och lämnade mig med ambulansmannen.

I badrummet öppnade han sin väska med alla spännande doktor-saker.
Jag minns detta som om det vore igår, hur vi skrattade och lekte därinne.
Jag tog tempen och pulsen på honom och sa att han hade 130graders feber.
"- Oj då, vilken tur jag har som lät dig kolla mig, jag måste ju åka till sjukhuset" sade han allvarligt och jag skrattade förtjust.
Tillslut antar jag att verkligheten kom ikapp mig och jag frågade honom varför pappa slog mamma.
Han satte mig i sitt knä och förklarade att mamma hade ont och att hon skulle få följa med i ambulansen.
Tårana började rinna igen och med skakig röst frågade jag honom om pappa inte gllar mamma längre.
Jag minns inte om jag fick något svar.

Vi gick ut ur badrummet precis när mamma rullades ut på bår.
Min nya vän ambulansmannen tog min lilla hand i sin stora och tillsammans gick vi efter.
Han förklarade att han skulle bli tvungen att åka med till sjukhuset han också, på grund av sin 130-grader höga feber.

Nere på gatan stog det 1 polisbil och 2 ambulanser.
Mamma rullades in i den ena bilen och ambulansmannen tyckte att jag skulle hjälpa honom in i den andra med tanke på att var så sjuk.

Jag såg aldrig den snälla ambulansmannen mer men var du än befinner dig i dag, från djupet av mitt hjärta:
Tack!
Tack för att du lät mig leka och vara barn för en liten stund.

Detta är mitt första minne här i livet, men inte sista, Jag kommer skriva allt jag minns av min barndom i denna bloggen.

Mina minnen som barn till alkoholister.




Följ min blogg med bloglovin